Anslutningen mellan fastigheten och elnätet sker via huvudsäkringar. De begränsar hur mycket el som kan gå in och ut ur fastigheten vid en given tidpunkt. Den avgör också i många fall kostnaden för abonnemangsavgiften.

När stora elintensiva verksamheter som solelsproduktion och elbilsladdning sker i fastigheterna kan det bli trångt i elledningarna. Det är här fasbalansering kommer in i bilden. 

I Sverige är fastigheterna kopplade till elnätet via tre fasledare. Apparater, belysning och annan elektrisk utrustning kallas för laster i el-sammanhang. De kan ha en fast anslutning till fastighetens elnät (element, värmepumpar eller belysning) eller så ansluts de via vägguttag.

Anslutningarna kopplas till olika gruppsäkringar som är samlade i en elcentral, och fungerar som skydd för fel i apparater och överbelastning. Installatören försöker fördela lasterna och gruppsäkringarna jämnt över faserna efter förväntad belastning.

Anslutningen till det allmänna elnätet görs via huvudsäkringar. Det finns en för varje fasledare och de ska skydda huset mot fel i elnätet och elnätet mot fel som uppstår i huset. Huvudsäkringarna begränsar hur mycket el som kan användas samtidigt i fastigheten. Om huvudsäkringarna ligger på 20 ampere betyder det att det är så hög belastning som kan ligga på respektive fas utan att en huvudsäkring löser ut.

I Sverige används storleken på dessa säkringar ofta för att bestämma kostnaden för att vara ansluten till elnätet.